Min senaste taktiska fascination är ett sydamerikanskt ”fenomen” som står i stark kontrast till den klassiska europeiska fotbollen som till stor del är styrd av positionistiska principer som är förutbestämda av en tränare eller likande. Kontrasten kallas relationism och är ett begrepp som myntades av den skotske tränaren Jamie Hamilton som lade ut texten om relationismens principer i våras i en briljant text. Via läsning av Hamiltons texter och studier av den moderna relationismens huvudman Fernando Diniz’s Fluminense, samt att filosofin letat sig hela vägen in till allsvenskan via Malmö FF har jag i denna text försökt sammanfatta mina första tankar när jag försökt läsa om och förstå begreppet relationism. Texten består av rena anteckningar och kan uppfattas som något rumphuggen. Men egentligen är det meningen, eftersom detta är en presentation av rena anteckningar som skrivits samtidigt som jag tittat och läst. Det är absolut möjligt att det kan uppstå fler delar i takt med att jag läser och tittar mer för att förbättra min förståelse ytterligare. Häng med!
…
Inledning – positionism/relationism
Interaktion mellan människor – att skapa relationer mellan individer som man lär känna istället för att följa ett rigoröst system som är uppsatt av tränare. Hur kommunicerar man? Hur gör man det så att motståndaren inte ser? När man ska beskriva relationism gör man det med metaforer snarare än med siffror som inom positionism. Relationism har principer bygger på att det ska vara närhet mellan spelarna på planen. En närhet som ger mer spontanitet. Bollen rör sig utefter hur spelarna tänker i det ögonblicket, till skillnad från vissa delar i positionism där formationen utgår från bollens position (tvärtom). Mer variation och svårare att förutse. Jamie Hamilton kallar positionism för standardiserat och homogent (kan man kalla relationism för heterogent?), men där standardiserat inte är något dåligt. Relationism handlar om rörelse och förändring. Hamilton menar att det är en process som handlar om att bli något snarare än att vara något.
Om mixen mellan relationism och positionism: som att jämföra vitt skilda matlagningsitilar. Vad händer om man slår ihop de två stilarna? Det kanske kan bli fantastiskt. Det är detta Malmö gör – mer om detta nedan. När man ska implementera systemet som europeisk tränare, hur förklarar man för sina spelare hur man ska göra något som man aldrig har gjort innan? Detta är mycket imponerande av Henrik Rydström.
Pep Guardiolas tolkning av positionism: rationell täckning av yta, symmetri och exakta avstånd. Rationalitet. För Fernando Diniz är rationalitet något annat: överbelastningar för att kunna utföra kombinationsspel mellan spelarna. Man trodde att Pep hade hittat en universell, rationell lösning med symmetri och att han förstått fotbollens logik. Men det behöver inte bara finnas en logik, det kanske finns en annan som är mer flyktig och artistisk. Ibland är det viktigt att tolka skillnader. Det är inget fel mellan skillnader i fotbollsfilosofi.
Jamie Hamilton förklarar vidare, elegant: ”Syftet är inte att ersätta positionism med relationism i Europa, men den europeiska positionismen bör inte heller helt förkasta giltigheten av relationistiska system. Snarare måste en miljö vårdas där dessa kontrasterande stammar av fotbollstaktik kan studeras, slås samman och korspollineras.”
Relationistiska principer i spelet, offensivt
Jamie Hamiltons presenterar sju viktiga prinicper och mönster i interaktionerna och relationerna mellan spelarna i en relationistisk taktik.
Toco y me voy (jag spelar och jag går på spanska) är ett sätt att skära sig igenom strikta, rigida och rigorösa försvar genom att röra sig vidare direkt efter att man slagit en passning. Viktigt vapen att ha i sin arsenal så att allt inte bara handlar om att spela på yta hela tiden för att komma framåt i en buildup. Hamilton menar att kopplingar som möjliggjorts av toco y me voyär varken symmetriska eller repeterbara. Denna dynamik offrar en övergripande zonlagsstruktur till förmån för lokala strukturer som växer fram. I positionsspel förekommer denna rörelse mycket mer sällan – spelare uppmuntras att göra små rörelser inom sina zoner för att öppna passningslinjer vid lämpligt tillfälle. Denna zonbaserade attack leder till symmetriska och repeterbara passningsnätverk.
Tabelas (one-two, väggspel) händer alltid i fotboll, men i relationismen är det ett strukturerat sätt att skaffa sig övertag. Jämförbart med ”third-man”-konceptet inom positionism i dess betydelse när det gäller interaktioner mellan spelare. Hamilton menar att förmågan att göra en tabela är en av de viktigaste egenskaperna för en nia i ett relationistiskt lag. En tabela behöver inte alltid vara one touch, det handlar bara om interaktionen mellan två spelare.
Escadinhas (trappsteg på portugisiska) är flera spelare på en diagonal som skapar assymetrier. De har inte syftet att skapa numerär utan snarare en möjlighet att såga sig igenom försvarsblock genom anfallsmetaforer (skarv, tabelas, toco y me voy). Det svåra med att försvara mot escadinhas är att man aldrig vet när och var de uppstår och mellan vilka spelare. Speciellt i ett system som är så pass fluid.
Corta luz är en teknik som utförs att hoppa över bollen och låta den gå förbi för att lura motståndarna i markering eller på ett annat sätt. Motståndaren är inte lika beredd på att bollen ska gå direkt till nästa spelare, vilket blir ett klart överraskningsmoment. Att kombinera en escadinha med corta luz vanligt, spelaren i mitten hoppar över alternativt skarvar förbi.
Kanske den största anledningen till överbelastningar och tilting är att vissa av principerna ovan är svåra att utföra om avstånden mellan spelarna är för stora. Principerna med rest defence i numerär är inte lika viktiga i relationism men med tilting ger det en extra försvarare och begränsar vinkeln för motståndaren att progressera bollen. Återerövringspress blir då enklare för det finns färre vägar för motståndaren att ta sig ut och att många pressande spelare redan är nära bollen.
Jojon kallas det fenomen där man efter en tilt spelar ner och tillbaka igen för att sedan spela tillbaka på samma tilt-sida. Detta är motsatsen mot en switch som brukar ske när man ska lätta på pressen på bollsida. När man ska göra en vanlig switch från en överbelastning brukar man spela ner centralt och där bollmottagare öppnar kroppen och vänder sig åt andra hållet och spelar dit. Problemet med detta inom relationism är att det gör det svårare att behålla en sammanhängande tilt på en sida och alla fördelar som finns med detta. Då gör man jojon och spelar tillbaka bollen på tilt-sidan. I vissa fall kan den defensiva diagonalen utnyttjas: ytterbacken som vanligen är omarkerad och lite mer ”på andra sidan” kan följa med inåt i tilten och agera som eventuell inspelspunkt om man sedan kommer framåt.
Den defensiva diagonalen är ett komplement till ovan nämnda tilt, där en av spelarna stannar kvar på andra sidan tilten och används som defensiv stabilitet mot kantbyten om man förlorar bollen, men också som offensivt vapen när denne spelare som hamnar utanför tilten tar lägre prioritet för motståndarnas försvar. Den defensiva diagonalen är således ett hot när det gäller offensiva switches från sidan med tilten.
Men hur är det med defensiven? Och har systemet några nackdelar?
Bland hardcore-relationismens nackdelar kan man nämna att man lämnar yta vid överbelastningarna (positionism-tränarnas skräck), samt risken för kontringar. Positionism handlar om att ha kontroll, att vilja undvika kaos, vill ha begränsningar. Reducera kaoset för att göra fotbollen enklare och lättare att ta beslut. Men det är bara ett sätt att se på vad som är kaos och ordning. Återigen kommer vi till att det är viktigt att göra skillnad? Kaos behöver inte vara något negativt. Taktik handlar ibland om att kunna göra det oväntade, överraskningsmoment ät bland det viktigaste delarna i fotbollen för att skapa farliga möjligheter. Jamie Hamilton: ”jag gillar när jag inte vet vad som ska hända”. När man inte fullt kan säga hur laget kommer agera i en situation bara för att man har sett laget spela tidigare.
Hur löser Fluminense och Fernando Diniz kontringsproblemet/risken? När de överbelastar på en sida med åtta spelare blir det enkelt för dem att starta en återerövringspress på samma sida när de tappar bollen eftersom motståndaren då också är på den sidan, istället för att spela centralt där motståndaren kan spela ut på kanten direkt efter bollvinst och då blir den direkta återerövringen svårare. Presspelet och anfallsspelet blir liknande rörelsemässigt. Motståndarna får färre möjligheter när de vinner bollen: spelvinkel 180 grader istället för 360 när de vinner bollen på kant. Man använder långsidan som ett 180-graders försvar. I matchen mot River Plate i Copa Libertadores från i våras jobbade Fluminense framförallt med att svärma motståndaren med numerär i återerövringen: komma nära bollförare och passningsalternativ med flera spelare. Enkelt att göra i tilt, svårare att hinna med på omställningar i vissa faser. Det är möjligen så att defensiven i relationism borde utforskas och kartläggas lite bättre, kan jag uppleva.
Som nämnt ovan kombinerar Malmö FF vissa positionistiska tendenser med relationistiska: defensiven arbetar inte bara med Fluminense-inspirerad tilt enligt ovan, men innehåller även man-man orienterad rest defence mot kontringar i en 3-2-shape, kombinerat med den defensiva diagonalen vad gäller spelstil.
…
Till sist vill jag avsluta med några tips för den som vill förkovra sig mer, från källor som jag hämtade en stor del av informationen till denna text.
Jamie Hamiltons texter inspirerade stora delar av denna text. I inledningen länkade jag texten där han förklarade huvudprinciperna och filosofin bakom relationism, men ett annat tips är även denna text som dyker djupare i just Malmö FF.
Vidare är denna twitter-tråd skriven av Discovery+ analytiker Mohamed Mohamud en briljant beskrivning av de stora dragen i MFF:s spel denna säsong, där han med illustrerade exempel förklarar hur de använder de olika principerna som har nämnts i denna text.
För den som är intresserad av att se Fluminense och Dinizmo i en hel match finns sådana att tillgå på Youtube genom en enkel sökning på ”Fluminense full match”.
Planen är att försöka skriva mer om just MFF i en uppföljare till denna text, via en mer rigorös analystext. Hur utvecklar sig systemet över säsongen? Det är jag nyfiken att ta reda på.
Sportdagboken 
En tanke på “Anteckningar om relationism (del 1?)”